FRÅN UKRAINA TILL MOLDAVIEN - DET HÄR ÄR IHORS (15) BERÄTTELSE OM MOTSTÅNDSKRAFT
ÄVEN MED VINTERJACKOR OCH VINTERMÖSSOR VAR VÄGEN TILL SÄKERHET BITTERT KALL
Foto: Michael Jessurun
Fly hemifrån
Ihor (15) kommer från Mykolaiv i Ukraina - en stad som en gång var fridfull men som nu har blivit skådeplats för hårda strider. När kriget nådde hans hem flydde Ihor och hans mamma med en vit klädremsa som flöt från deras bil och ordet "BARN" skrivet på ryska över sidofönstren.
Det var en paus i striderna men de var rädda ändå. Vita flaggor hade inte alltid respekterats och icke-exploderad ammunition var synlig från bilen.
Ihors pappa körde bilen, men han skulle behöva återvända. Detta skrämde Ihor mest.
Levande återblickar
När kriget närmade sig i Ukraina började familjen sova i hemmets badrum. Trots att det knappt fanns något utrymme var det det enda rummet utan fönster. De drog en förlängningskabel så att de kunde ladda sina telefoner - för en tonåring är ingenting viktigare.
Sedan började raketer och granater att flyga över, närliggande nedslag rörde till huset. De flyttade till jordkällaren i trädgården där de normalt förvarar potatis. Till och med i vinterjackor och mössor var det bittert kallt. Ihors föräldrar berättar hur hans ansikte såg blekt och tunt ut under den blå mössan med den stora pompongen.
De plockade upp hans moster, brorsdotter, gammelmoster, en Pekingese och en parakitfågel på väg mot gränsen. Några dagar senare skulle de anlända till Cucuruznica - en by med 1 700 invånare i grannlandet Moldavien. Lyckligtvis kunde de där söka skydd hos en gammal vän till familjen.
IHOR SITTER I VARDAGSRUMMET HOS SINA FAMILJEVÄNNER I MOLDAVIEN TILLSAMMANS MED SIN MAMMA, MOSTER, BRORSDOTTER OCH GAMMELMOSTER.
Foto: Michael Jessurun
IHOR OCH HANS MAMMA RINGER ELLER SMS:AR TILL HANS PAPPA TVÅ GÅNGER OM DAGEN.
Foto: Michael Jessurun
Söka skydd
Här i Moldavien finner familjen en viss tröst i lugnet och tystnaden i de böljande kullarna. Varje gård har sin egen hund och varje familj sin egen vingård. Ihor sitter nära sin mamma och är ännu tystare än den genomsnittliga tonårspojken när han är i sällskap med vuxna.
Hans pappa ringer eller sms:ar dem från Ukraina två gånger om dagen. På morgnarna deltar Ihor i undervisningen via Zoom - precis som under pandemin. Hans klasskamrater finns i många länder i Europa och de träffas bara på skärmen eller i skolans chattgrupper. Ihor talar ryska hemma och är liksom de flesta av sina vänner inskriven i en ryskspråkig skola, men han och hans vänner har enhälligt beslutat att de inte vill följa dessa lektioner längre.
En flykt från verkligheten
Medan War Childs specialister i skydd och psykologisk första hjälpen är på väg till Moldavien som en del av vår katastrofinsats har den lokala kyrkan, kommunen och byborna gått samman för att erbjuda informellt stöd till en handfull flyktingfamiljer.
Ihor och hans familj är oerhört tacksamma för det varma välkomnande de har fått, men det är svårt att ignorera de dagliga rubrikerna. När TV:n inte visar nyheterna och hans moster inte talar om krigets "idioti" är Ihor på sitt PlayStation. I sin brådska att lämna hemmet glömde han att hämta sin FIFA-skiva - något som han regelbundet skäller ut sig själv för.
I stället spelar han Fortnite, ett skjutspel som är en ständig favorit bland hans vänner. Till skillnad från sitt verkliga liv kan han i spelet använda sina färdigheter för att hitta ammunition och bygga en fästning som skydd. Här, bara för en stund, har han makt över sin egen överlevnad.
