Vittnesmål från Gaza efter 1000 dagar av krig

Mammor som fött barn under kriget i Gaza berättar om ett extremt lidande – att vara gravid utan mat, rädslan för vad bomberna skulle göra med deras egen och deras barns hälsa, att behöva gå till sjukhus för att föda och att uppfostra nyfödda barn i tält.

Vittnesmålen, som samlades in av War Child i Gaza under den här månaden, beskriver förhållanden som visar att barn som fötts in i detta krig inte har känt till något annat än våld, hunger och fördrivning från sina allra första levnadsögonblick. Krisen för barn och deras familjer i Gaza är långt ifrån över.

Shatha* var gravid i sjätte månaden när vapenvilan kollapsade och gränsövergångarna åter stängdes. Hungern återvände. Hon berättar att hon slutade tänka på sig själv och i stället fokuserade helt på barnet som växte inom henne.

– Jag kände en enorm rädsla. Skulle jag kunna ge henne tillräckligt med näring medan hon fortfarande låg i min mage? Skulle hon födas frisk efter alla missiler som avfyrades, askan vi andades in och de giftiga kemikalierna från explosionerna och röken som trängde in i våra kroppar?

Förlossningen varade i tre dagar. Det fanns inget bröd på sjukhuset. Läkaren som tog hand om henne var märkbart utmärglad – alltför svag för att kunna hjälpa till ordentligt under förlossningen.

– När jag kom till sjukhuset var vårdpersonalen fullständigt utmattad. Det fanns inget bröd vid den tiden. Jag minns hur mager läkaren var. Hon orkade knappt hjälpa till med förlossningen. Efter tre dagar kom min dotter, tack och lov, till världen.

Under veckorna som följde kunde Shatha* inte amma. Hennes kropp var utmattad efter månader av det hon beskriver som svält. Hon tvingades använda modersmjölksersättning, som både var svår att få tag på och mycket dyr. Blöjor var nästan omöjliga att hitta.

– När bombningarna intensifierades på nätterna önskade jag att jag kunde lägga tillbaka henne i min mage. Jag var så orolig för henne, men vi var tvungna att fortsätta kämpa.

En annan mamma beskriver en nästan identisk upplevelse. Hon flydde söderut medan vit fosfor användes i bombningarna, samtidigt som hon hade värkar. Eftersom hon inte kunde ringa en ambulans gick hon till fots tills hon lyckades hitta transport till ett sjukhus. Under graviditeten var hon inte främst rädd för att dö, utan för vad kemikalierna i luften skulle göra med hennes ofödda barn – om han skulle födas med funktionsnedsättningar eller genetiska skador.

Efter att hennes son föddes tillverkade hon blöjor av tygremsor som hon klippte och formade för hand. En enda tygremsa kostade omkring 70 kronor och räckte bara några dagar. Hon kunde inte amma tillräckligt. Precis som för Shatha överlevde hennes son tack vare modersmjölksersättning som hon hade svårt att ha råd med.

Trots allt tappade hon aldrig fokus på sina barn.

– Jag vill att min son ska veta att jag kämpade för att ge honom en så trygg och värdig miljö som möjligt. Jag vill att mina barn ska veta att jag skulle göra vad som helst för att skydda dem.

Dessa berättelser är inte enstaka fall. FN:s undersökningskommission rapporterade förra veckan att kvinnor i Gaza i oktober 2024 löpte tre gånger högre risk att dö i samband med förlossning och tre gånger högre risk att få missfall jämfört med tiden före oktober 2023. Antalet missfall och förlossningskomplikationer har ökat med 300 procent.

War Child, som tillsammans med sina partner har fortsatt sitt arbete i Gaza under hela konflikten, menar att de förhållanden som de båda mammorna beskriver speglar ett mycket större mönster som påverkar familjer över hela Gazaremsan. En medarbetare beskriver den maktlöshet personalen känner när de ser barn tvingas bära ansvar långt bortom sin ålder.

– Det är så svårt att se ett barn bära kastruller för att hämta mat i stället för en skolväska. De bär vattenbehållare som är större än dem själva. Man ser dem leta efter ved för att hjälpa sina familjer.

Nästan 1 000 dagar in i konflikten lever vårdnadshavare i det ockuperade palestinska territoriet fortfarande i ständig rädsla – för hunger, bristen på rent vatten, att inte kunna hitta ett tryggt skydd för sina familjer och för en framtid utan skolor.

Shatha berättar:

– Jag vill inte att världen ska tro att vi har återhämtat oss. Människor kanske tror att kriget är över och att livet har återgått till det normala. Så är det inte alls. Min största önskan är att min dotter ska få växa upp i en trygg miljö och gå i skolan. Här finns inga skolor.

Flutra Gorana, regional chef för War Child i Mellanöstern, säger:

– Ett tusen dagar in i detta krig föds barn i Gaza in i svält och växer upp i tält. De mödrar som delat sina berättelser om extrem rädsla med oss är inte undantag – de representerar tiotusentals kvinnor som fött barn under bombningar, som inte kunnat amma sina barn på grund av hunger och som legat vakna i tält och undrat om deras barn skulle överleva natten. Utöver de omedelbara konsekvenserna kommer detta att orsaka djupa psykiska skador för en hel generation. Världen fortsätter att vända bort blicken.

*Namnen är utbytta för att skydda kvinnornas indentitet.