När blev bistånd en kostnad i stället för en investering?

Samtidigt som världen står inför de största humanitära behoven på flera decennier minskar stödet till internationellt bistånd i land efter land. Sverige är inget undantag. Krig, konflikter och klimatrelaterade katastrofer tvingar fler människor än någonsin på flykt och lämnar miljontals barn utan trygghet, skolgång och framtidstro. Och i den svenska biståndsdebatten ställs allt oftare en fråga som vid första anblick kan verka rimlig: Ska pengarna gå till internationellt bistånd eller till behoven här hemma?

Vi skulle aldrig fråga om vi vill ha brandkår eller äldreomsorg. Inte heller om vi vill ha försvar eller sjukvård. Vi förstår att ett fungerande samhälle behöver flera saker samtidigt. Ändå behandlas bistånd ofta som om det vore något separat från vår egen trygghet, utveckling och framtid.

Kanske beror det på att vi fortfarande ser bistånd som pengar som ges bort, snarare än som investeringar i den värld vi själva är en del av.

För när konflikter förvärras, när samhällen kollapsar eller när sjukdomsutbrott sprider sig stannar konsekvenserna sällan vid nationsgränser. Händelserna i Demokratiska republiken Kongo visar hur skört det globala skyddsnätet kan vara. När förebyggande insatser monteras ned blir konsekvenserna snabbt synliga – inte bara lokalt utan regionalt och globalt. Därför har internationellt bistånd aldrig bara handlat om generositet. Det har också handlat om att bygga fredligare, tryggare och mer motståndskraftiga samhällen.

Särskilt gäller det barn.

Det första som går sönder i ett krig är inte infrastrukturen

När vi talar om krig och katastrofer fokuserar vi ofta på det som syns. Sönderbombade byggnader. Förstörda vägar. Sjukhus som inte längre fungerar.

Men det första som går sönder i ett krig är inte infrastrukturen. Det är människors känsla av trygghet. Och det som riskerar att leva kvar längst efter att vapnen tystnat är inte ruinerna, utan de psykologiska ärren hos de barn som tvingats leva genom våld, förluster och flykt som kriget lämnar hos barn. Ärr av rädsla, sorg och förlust. Barn som förlorat sina hem, sina skolor, sina vänner och ibland även sina föräldrar.

Samtidigt vet vi något annat: barn är starkare än krig. Men de ska inte behöva bära den styrkan ensamma.

Vi vet i dag att krig påverkar barns utveckling långt efter att konflikten är över. Traumatiska upplevelser påverkar den psykiska och mentala hälsan, skolgången, relationerna och möjligheten att delta i samhället. Om barn lämnas ensamma med sina upplevelser riskerar konsekvenserna att följa med långt in i vuxenlivet – och i värsta fall vidare till nästa generation.

Därför handlar humanitärt bistånd inte bara om att rädda liv här och nu. Det handlar också om att ge barn möjlighet att återhämta sig, återfå tilliten till sig själva och sin omgivning och våga tro på framtiden igen.

När barn får psykosocialt stöd, möjlighet att bearbeta svåra upplevelser och återvända till lek, lärande och gemenskap händer något viktigt. De får bättre förutsättningar att fortsätta sin utbildning, bygga relationer och bidra till sina samhällen. Det är inte bara en insats för individen. Det är en investering i fred, stabilitet och framtida utveckling. För det är dessa barn som en dag ska bli lärare, sjuksköterskor, entreprenörer och samhällsledare.  De som ska återuppbygga det som kriget har förstört. De som ska bära sina samhällen framåt när omvärldens uppmärksamhet har flyttat vidare.

Biståndets roll i framtiden

I en tid där världen präglas av fler konflikter, större humanitära behov och växande osäkerhet behöver vi föra en mer nyanserad diskussion om biståndets roll.

Självklart ska bistånd granskas. Självklart ska resurser användas effektivt och ansvarsfullt. Men vi får inte tappa bort den grundläggande frågan: varför finns biståndet över huvud taget?

Det finns därför att vi vet att människors liv hänger samman. Därför att vi vet att fred och trygghet inte byggs först när kriget är över, utan medan det fortfarande pågår. Och därför att vi vet att barn som får möjlighet att återhämta sig inte bara överlever konflikter – de blir också de människor som en dag ska återuppbygga sina samhällen.

Frågan är därför kanske inte om vi har råd att investera i världens barn.

Frågan är om vi har råd att låta bli.

Ranjani Srinivasan
Generalsekreterare, War Child Sverige