Från Ukraina till Moldavien – Ihors berättelse

Ihors berättelse

Ihor (15) kommer från Mykolaiv i Ukraina – en före detta fredlig stad som nu har blivit skådeplats för hårda strider. När striderna nådde hans hem flydde Ihor och hans mamma med vitt tygstycke hängande från deras bil och ordet “BARN” skrivet på ryska över sidofönstren.

Det blev ett uppehåll i striderna men de var rädda ändå. Vita flaggor hade inte alltid respekterats och längs vägen såg de bomber och ammunition som inte exploderat som tänkt. Ihors pappa körde bilen, men han skulle behöva återvända. Detta skrämde Ihor mest.

Skrämmande minnen

Hemma i Ukraina, medan kriget eskalerade, började familjen sova i badrummet. Även om det knappt fanns någon plats var det lägenhetens enda rum utan fönster. De använde en förlängningskabel så att de kunde ladda sina telefoner – för en tonåring är ingenting viktigare.

Sedan började raketer och granater flyga över familjens bostad. Hela huset skakade när de slog ner i det närliggande området. Familjen fick därför flytta till jordkällaren i trädgården där de normalt förvarar potatis. Till och med iklädda vinterjackor och mössor var det isande kallt. Ihors föräldrar berättar hur hans ansikte såg blekt och tunt ut under den gula mössan med den stora toffsen.

De plockade upp hans moster, brorsdotter, gammelmoster, en hund och en fågel på väg mot gränsen. Några dagar senare skulle de anlända till Cucuruznica – en by med 1 700 invånare i grannlandet Moldavien. Lyckligtvis kunde de söka skydd hos en gammal vän till familjen.

Att söka en fristad

Här i Moldavien finner familjen en liten tröst i den lugn och ro som de böljande kullarna ger. Varje gård har sin egen hund och varje familj sin egen vingård. Ihor sitter nära sin mamma och är ännu tystare än den vanliga tonårspojken när han är i sällskap med vuxna.

Hans pappa ringer eller sms:ar dem från Ukraina två gånger om dagen. På morgnarna deltar Ihor i undervisningen via Zoom – precis som under pandemin. Hans klasskamrater befinner sig utspridda i många länder i Europa och de träffas bara på skärmen eller i chattgrupper. Ihor talar ryska hemma och är liksom de flesta av sina vänner inskriven i en ryskspråkig skola, men han och hans vänner har gemensamt beslutat att de inte vill delta i den ryska undervisningen längre.

En flykt från verkligheten

Medan War Childs specialister på skydd och psykologisk första hjälpen tar sig till Moldavien som en del av vår katastrofinsats har den lokala kyrkan, kommunen och byborna gått samman för att erbjuda stöd till en handfull flyktingfamiljer.

Ihor och hans familj är oerhört tacksamma för det varma välkomnande de har fått, men det är svårt att ignorera de dagliga rubrikerna. När TV:n inte visar nyheterna och hans moster inte talar om krigets “idioti” spelar Ihor på sitt playstation. Eftersom han hade så bråttom att lämna hemmet glömde han att ta med sig sitt FIFA spel – något som han återkommande klandrar sig själv för.

I stället spelar han Fortnite, ett skjutspel som är en stor favorit bland hans vänner. Till skillnad från sitt verkliga liv kan han i spelet använda sina färdigheter för att hitta ammunition och bygga en fästning som skydd. Här, bara för en stund, är han herre över sin egen överlevnad.