Ända in i kaklet – för barn i krig

Ända in i kaklet. Ett av de första uttryck jag lärde mig när jag kom till Sverige.

Jag flyttade hit en mörk novemberdag och började lära mig svenska. Runt mig pratade alla om att jobba ända in i kaklet; om ko på is, om saker som hamnade mellan stolarna.
I år också. Ända in i kaklet.
Som många av er.

Jag är trött. Kanske är du det också. Och vi har haft väldigt lite tid att stanna upp och ta in det som händer i vår värld.

520 miljoner barn växer upp i krig. Av jordens 8,3 miljarder människor är 2,2 miljarder barn. Nästan vart femte barn lever nära en aktiv konflikt. Samtidigt minskar det globala biståndet dramatiskt. I Sverige, och i många andra länder, har beslut fattats som i praktiken lämnar de absolut fattigaste och mest sårbara utan stöd.

Den globala nedskärningen innebär omkring 40 procent mindre finansiering till humanitära insatser under 2025 och 2026. Mindre resurser och större behov än någonsin.

Detta är inte en fråga om brist på pengar. Det finns pengar så det räcker. Det är en fråga om prioriteringar.

För samtidigt som humanitära insatser stryps har antalet och intensiteten i väpnade konflikter nått den högsta nivån sedan 1946. Internationell humanitär rätt kränks med brutal likgiltighet. Hjälparbetare dödas, sjukvård blockeras, barn svälts som krigsstrategi. Kvinnor och flickor utsätts för systematiskt våld, och världen tittar ofta bort.

Det är alltid de mest utsatta som drabbas först och hårdast:
barn, kvinnor, personer med funktionsnedsättning, äldre.
När stödet dras tillbaka är det deras sista livlina som brister; skolor stänger, vård upphör, skyddsinsatser pausas, traumastöd försvinner.

Och då kan man fråga sig: Vad kan lilla jag göra? Vad kan du göra?
I år svarade ni: mycket.

Ni kom med konst till Warsalongen. Med gåvor, stora som små. Med tid, engagemang och solidaritet. Tillsammans var vi mindre ensamma. Tillsammans har War Child under 2025 nått tusentals barn i krig. Tillsammans har vi valt humanism i en tid där den politiskt nedprioriteras.

För trots brutalitet, straffrihet och likgiltighet vägrar humanitära aktörer att ge upp. Våra kollegor på plats, ofta själva drabbade av konflikten, fortsätter arbeta trots hot, skador och enorm personlig risk. De stannar när andra tvingas lämna. De håller liv i skydd, utbildning och stöd när resurserna sinar. Föräldrar gör allt för att skydda sina barn. Och barn fortsätter drömma, trots allt.

Tillsammans med mina kollegor i Sverige och i 15 länder där väpnad konflikt pågår arbetar War Child för barn som lever mitt i krigets vardag. Vi ger skydd, utbildning och psykosocialt stöd – och en chans att ta sig igenom, och vidare.

Krig har en lång svans. Men tillsammans kan vi kapa den.

2025 var ett smärtsamt och pressande år för hela den humanitära sektorn. Kollegor på frontlinjen dödades och skadades, samtidigt som behoven ökade och resurserna krympte till nivåer vi inte sett på nästan ett decennium. För många samhällen var det året då den sista livlinan brast.

Men vi vägrade ge upp. Vi har tvingats bli skarpare: fokusera på de mest livsviktiga behoven och på de barn och familjer som drabbats allra hårdast. Det är ingen perfekt plan – men det är en nödvändig riktning, rotad i solidaritet, evidens och effektivitet, för att rädda liv även under 2026.

Tack till er som fått mig att känna mig mindre ensam i en värld där 520 miljoner barn växer upp i krig. Tack till mina kollegor på War Child Sverige och till vår styrelse för ert engagemang, er tid och ert hjärta. Det är därför jag, och vi, jobbar ända in i kaklet för barn i krig.
Av kärlek. Av hopp. Av övertygelsen om att framtiden fortfarande går att påverka.

Med önskan om en varm och trygg jul, chanukka eller stilla lediga dagar. Tack för 2025.

Vi ses på andra sidan.

Ranjani Srinivasan

Generalsekreterare, War Child Sverige